Att andas i sällskap

I söndags så for vi. Vi for till Fridas stuga. Bilturen dit blev en smältande process att vara i. Vi kom dit o Frida hade bakat Kantarellpaj. Katarellpaj med kärlek. Till förrätt fick vi champagne. Jag njöt av smaken o kände den porlande känslan i strupen. Som bara kommer när man är lugn. Lugn och omgiven av kärlek.

Vi åt paj och drack vatten o vin. Vi drog änglakort och filosoferade om framtiden och våra skills o våra företag.

Annika hade fyllt år. Detta dygn var för henne. Till henne. Alla behövde vi andas in. Kärleksluft. Men hon behövde det mest och vi gjorde som en gåva en kreativ stund med färg. Tema var “annika”. Vi fattade våra penslar o kröp ihop i varsitt hörn. Där började vi måla. Resultatet blev fyra tavlor som Annika för alltid kan ha kvar som minne. De symboliserade hur vi tolkar henne men definierade utifrån egen tolkning av henne.

Att ha människor runt sig behöver man. Även om man står stadigt på jorden o driver sig fram trots de tuffa stormar som kommer. Även om man alltid kämpar och har en envis ådra som aldrig ger sig. Så är det skönt att ha likasinnade runt sig. De förstår så väl. Allt.

De lyfter mig när jag faller. Hos dem kan jag vara den jag är. När alla måsten o livets krav kommer galloperande. När de stora stygga ångestmolnen kommer krypandes. Det är då. Det är då jag gömmer mig bakom dem. Med gemensam kraft blåser de bort alla förminskande tankar. Istället säger de att jag ska inte vara rädd för att livets tankar kommer. De kommer till oss alla. Det är ok. Det är helt ok. Släpp en tår eller två. Men låt dem rulla vackert. Vackert som i att det är ok och att det är fint. För det är fint. Varje tår symboliserar en skapande kraft. En förlösande känsla. Vi behöver allt. Skratt och sorg är motpoler men de behövs. De är som salt och surt. Vem vill bara ha salt för resten av sitt liv? Nej det är variationen av livets smaker som får oss att uppskatta och längta till det vi inte har smakat på ett tag.

Se det vackra i allt som sker.